Projekttriangeln.

Modellen

Tre hörn som sitter ihop. Vill kunden ha det snabbare kostar det mer eller innehåller mindre. Vill kunden ha det billigare tar det längre tid eller innehåller mindre. Vill kunden ha mer innehåll kostar det mer eller tar längre tid.

Ursprunget brukar tillskrivas Martin Barnes, som formulerade sambandet mellan kostnad, tid och kvalitet i en kurs i slutet av sextiotalet, och det är den bäst dokumenterade tidiga formuleringen. Själva avvägningen är förstås äldre än så och har ingen enskild uppfinnare, så det är rimligare att säga att Barnes satte den i form än att han hittade på den. Den tredje sidan kallades ursprungligen kvalitet och har senare i många sammanhang bytts mot omfattning.

Hur den används

Som ett samtalsverktyg innan avtalet skrivs, inte som en förklaring efteråt. Poängen är att låta kunden välja vilket hörn som är fast, eftersom det nästan alltid finns ett som betyder mer än de andra, och det är sällan det man antar.

Ställ frågan rakt: om vi inte hinner allt till den tredje maj, vill ni då ha allt lite senare eller det viktigaste i tid. Svaret är värt att skriva in i offerten, eftersom det är precis den frågan som annars kommer att avgöras i panik i april av den som råkar sitta närmast.

Triangeln är också det tekniska stödet under Sänk aldrig priset, ändra omfattningen. När kunden pressar priset är det ett hörn som dras, och då måste ett annat ge vika. Väljer ni inte vilket väljer verkligheten åt er.

Var den brukar missbrukas

Som ett sätt att avfärda en kund som vill ha mycket för lite. Det är rätt i sak men leder ingenstans, eftersom kunden sällan har fel i att vilja, bara i att tro att inget hörn behöver röra sig.

Den missbrukas också när den ritas upp för att förklara varför ett projekt spårade ur. Då blir den en efterhandskonstruktion, och den kan alltid göras att stämma. Ritad i efterhand är triangeln ett försvar. Ritad i förväg är den ett beslut.