Det som sitter, sitter.

Alla timmar

Grundskola, gymnasium, IHM. Diverse säljutbildningar och diverse ledarskapsutbildningar. Steg ett och två i allmän idrott, i judo och i fotboll. Fotbollens hemligheter. Idrottsskador ett och två. Föreläsningar på konferenser, ledarträffar, workshoppar.

Det blir en imponerande lista på ett papper, och det är också ungefär vad den är värd. För jag kan ärligt säga att jag inte använder ens en tiondel av det jag suttit och lyssnat på. Inte för att innehållet var dåligt, utan för att jag under lång tid missförstod vad som egentligen händer när man lär sig något.

Att försöka bli någon annan

I början av karriären tittade jag på andra och försökte bli dem.

Det tydligaste exemplet är Roger Gustavsson i IFK Göteborg, en tränare jag verkligen ser upp till och en fantastisk pedagog. Jag tittade och lyssnade, och jag försökte bli honom. Samma sak gjorde jag med säljare jag beundrade och med ledare jag hade omkring mig.

Jag blev ofta besviken på mig själv, och det av två skäl som jag först långt senare kunde skilja åt.

Det ena var att jag inte blev genuin. När jag försökte använda styrkor jag tyckte att någon annan hade upprepade jag mest vad den personen sagt, och mina egna styrkor kom aldrig fram, eftersom jag lade all kraft på att vara någon annan och tappade bort dem på vägen.

Det andra var att jag missade en massa saker, för de satt inte i ryggraden. Jag visste ju att jag borde tänka eller göra på ett visst sätt, och så gjorde jag inte det ändå. Förmågan fanns men bara som en tanke, och besvikelsen blev desto större av att jag kunde peka på exakt vad jag borde ha gjort.

De fyra kunskapsnivåerna

Först långt senare hittade jag orden för det, och de finns i en gammal modell över hur inlärning faktiskt går till.

Omedveten okunskap. Du vet inte vad du inte vet.

Medveten okunskap. Du upptäcker din brist på kunskap.

Medveten kompetens. Du kan utföra uppgiften, men du måste tänka efter.

Omedveten kompetens. Kunskapen sitter i ryggraden och går automatiskt.

Med den i handen blir min besvikelse begriplig. Jag befann mig i medveten kompetens och trodde att jag var i omedveten. Allt jag lärt mig krävde att jag mitt i ett samtal eller mitt i en träning kom ihåg att använda det, och när det verkligen gällde gjorde jag som jag alltid gjort. Det är inte ett karaktärsfel, det är helt enkelt vad medveten kompetens innebär.

Modellen brukar tillskrivas Noel Burch vid Gordon Training International på sjuttiotalet, och det är den vanligaste och rimligaste kopplingen. Den finns dock i en lärobok om utbildningsprogram redan 1960, skriven av tre lärare vid New York University, och den tillskrivs ofta felaktigt Abraham Maslow, trots att den inte förekommer i något av hans huvudverk.

Insikten kom sent

Jag började nog närma mig fyrtio när det lossnade, och insikten var enklare än man kunde tro.

Det som sitter, det sitter, och det kommer jag att använda. Det som inte sitter fortsätter jag att läsa om, träna på och plocka fram då och då tills det gör det. Jag kunde inte bli Roger Gustavsson, men jag kunde bli en bättre Johan, inspirerad av honom och av en rad andra tränare.

Med åren blev det lättare och lättare, av ett skäl som låter självklart men inte är det: bara för att jag läst eller hört något är det inte säkert att det går att använda just nu. Det måste repeteras och övas, och till slut sitter det och man har blivit lite bättre.

Samma sak på jobbet

Det visade sig vara precis likadant i arbetet på dagtid. Jag använde samma metod där och kände ett helt annat lugn.

Jag utvecklades i min egen takt, accepterade var i processen jag befann mig, och gjorde bedömningarna utifrån det i stället för utifrån var jag tyckte att jag borde vara.

Alltid? Nej, givetvis inte. Många gånger har jag blivit frustrerad och besviken sedan dess också. Skillnaden är att jag numera förstår varför det händer och vad jag ska göra åt det, och det är faktiskt hela vinsten.

Det hänger ihop med målarmästarens uttryck om att fuska är en mästares privilegium. Genvägen går att ta först när arbetet gjorts på det långa sättet tillräckligt många gånger, alltså först i omedveten kompetens. Den som tar den i medveten kompetens gör inte en genväg utan ett hopp.

Och kurvan som egentligen inte finns

Det finns en besläktad iakttagelse som är värd att ta med, nämligen att ju mer man lär sig om något, desto mindre expert tycker man att man är. Det brukar kallas Dunning-Kruger-effekten, och den är på gott och ont. Ibland är det ju faktiskt skönt att vara omedvetet okunnig och tro att man kan allt.

Originalet är dock mindre pittoreskt än folkversionen. Den kurva som brukar visas, med ett självsäkert berg tidigt och en djup dal därefter, finns inte i studien från 1999. Det Dunning och Kruger fann var att de som presterade sämst kraftigt övervärderade sin egen förmåga, alltså att omdömet om sig själv är sämst hos den som kan minst.

Poängen håller ändå, och den är trösterik. Känslan av att kunna allt mindre är ofta ett tecken på att man lärt sig mer.

Något att prova

Ta tre saker du gått en utbildning i och placera var och en på en av de fyra nivåerna, ärligt.

Det du hittar i medveten kompetens är det som kräver att du kommer ihåg, och det är också det som försvinner först när du är stressad. Antingen bestämmer du dig för att öva på det tills det sitter, eller så bestämmer du dig för att släppa det. Båda är rimliga beslut. Det som inte är rimligt är att fortsätta bli besviken på sig själv för något som aldrig fått den repetition det kräver.

Gör sedan samma sak med någon du leder. Frågan vid nästa utvecklingssamtal blir en annan om ni tillsammans kan säga vad som sitter och vad som fortfarande kräver eftertanke.

I praktiken

Det som flyttar något från medveten till omedveten kompetens är att samma sak plockas fram flera gånger, i skarpa lägen, av någon som minns att den kom upp förra gången. En utbildning gör det en gång och går vidare, och det är därför den sällan räcker för den som redan gått många. Ett återkommande samtal gör det tills det sitter, och det spelar mindre roll om det är en mentor, en gammal kollega eller någon annan som orkar fråga en tredje gång.

Och det gäller mig lika mycket som den jag pratar med. Jag är fortfarande inte klar, det finns fortfarande saker på min lista som bara sitter som en tanke, och jag har slutat vara besviken över det.